Hösten är här...

... Äntligen.
Jag har haft en seg fotosommar, antingen har jag varit oinspirerad eller så har jag misslyckats med det jag velat fotografera.
Nu är hösten här och jag hoppas på mer inspiration. Dimmor, daggfyllda spindelnät, krispig luft och träd i sprakande höstskrud. Mössa och vantar. Andedräkt som syns och morgonfrost som glittrar i gräset.
Jag jobbar nu för att få ihop de sista bilderna till min lilla bildvisning i Vårgårda senare i höst. Det är verkligen inte det lättaste att få lagom variation på bilderna.
Vi får se hur det blir till slut, men alla bilder kommer vara från mina turer i Delsjöområdet under året.

Här är lite bilder jag tagit sedan april.

Underbara april.

Det har varit ett par fantastiska dagar nu på senaste. April är verkligen en härlig månad, med sina kalla och krispiga morgnar och vårfåglarna som en efter en anländer till sina häckningsplatser.
Som jag skrev i det senaste inlägget måste jag utmana mig själv och min kreativitet mer, Det har blivit lite experimenterande, men mest tycker jag att det inte blir något vidare resultat. Jag försöker jobba med långa slutartider under denna månad. Det kräver verkligen rätt ljus och komposition men också en del skjutande från höften. Jag har inte fått till nån riktigt bra bild ännu, men postar ett par bilder bara för att visa att jag är igång! Jag slänger även in några andra bilder från den senaste veckan.

Angående konstnärskap.

När jag var liten brukade min mamma alltid säga till mig att jag var en konstnärssjäl. Men såvitt jag vet visste hon ingenting om konst eller konstnärer. Jag är uppväxt i en familj där det inte fanns något intresse för kultur eller natur. En vanlig familj i det avseendet, kanske man kan säga. I min barndom existerade inte någon form av kultur, förutom möjligen såpor och dansband. Och inte ett uns natur. Det som väckte mitt intresse för skogen var sommarloven hos mormor och morfar i Norrlands inland. Vi skrotade runt i gummistövlar på myren i jakt på hjortron. Fiskade upp abborrar och mörtar ur en vacker tjärn. Jag minns särskilt en gång när morfar tog mig med till ett rävgryt. Vi låg en bit bort i mossan och väntade tyst. Inga rävungar dök upp, men jag minns det ändå starkt.

Väl hemma var det ingen som närde mitt naturintresse. I tonåren sökte jag mig ofta till friluftsskogarna när jag var nere, men det enda jag visste om skogen var att jag trivdes där. Det är något särskilt med träd, de gör mig lugn.

Det är först de senaste tre åren som jag har frossat i naturen. Jag har bläddrat i fågelböcker om och om igen, läst artiklar och fakta på nätet, gått på guidningar och glupskt tagit åt mig all kunskap. 

Kunskaperna gör mig både fascinerad och bekymrad. För det är en fantastisk värld som har öppnat sig för mig, men ju mer man vet desto mer medveten blir man om allt som vi människor gör och har gjort fel.

Jag vill hjälpa till på något sätt. Jobba med och för vår natur. Men med min skrala bakgrund finns det inte många alternativ. Till våren ska jag i alla fall börja jobba ideellt med fågelskydd, vilket ska bli otroligt spännande! Men ett jobb inom naturvården/forskningen kan jag nog tyvärr glömma. 

Så till det där med konstnärskapet. Jag tror att mamma kanske mer menade att jag var duktig på att rita rent tekniskt. Särskilt kreativ har jag tyvärr aldrig varit, och det gäller fotografin också. Sedan kan man ju förstås diskutera vad kreativitet är... 

Jag må ha bra koll på vad som är trevligt för ögat, men det där lilla extra, det konstnärliga, har jag aldrig fått riktigt grepp om.

Nu ska jag försöka få grepp om det. Utmana mig själv. Men tills vidare får ni hålla tillgodo med några bilder i min vanliga stil. Som jag faktiskt tycker om ändå. För jag jämför mina bilder med min bakgrund, och jag är sjukt stolt över det jag lyckats åstadkomma. Jag önskar att min mamma hade fått se det.

Is.

Jag lämnar allt oftare det tunga artilleriet hemma och tar med mig 70-200:an. Denna gång blev det inte så mycket vid matningen. Snön är borta och därmed de flesta av fåglarna, så jag satsade på att plåta lite is istället. Redigeringen speglar lite mitt humör som kanske inte riktigt är på topp just nu.

Bilder från vintermatningen.

Min skogsmatning var väldigt trögstartad, men nu när snön legat några dagar har den kommit igång. Det är mest nötväckor, talgoxar och ett par blåmesar, men även lite annat smått och gott.

Bilderna är egentligen ganska high-key, men av någon anledning så mörkar Blogger ner bilderna så att det ser ut som ett grått filter ligger på dem. Kanske är det någon automatisk funktion för att det ska bli snällare mot ögonen.

Sidensvans -äntligen.

Sidensvansen är tveklöst en av våra allra vackraste fåglar. Jag har länge velat fotografera dem, men de gånger jag har haft chansen har inte omständigheterna varit de bästa. Den här gången hade jag inte heller några större förväntningar, det var en hyfsat mulen dag och knappt någon snö att tala om. Ett par ynka minusgrader. När jag kom hem var jag inte ens säker på om jag fått någon skarp bild, men väl hemma vid datorn så visade det sig att jag faktiskt fått ett par fina bilder! Det kalla ljuset och de röda grenarna som de satt i gav en häftig färgskala. Ett porträtt är kanske alltid bara ett porträtt, men jag vill inte bara ha en skarp och "ren" bild på fågeln. Jag vill gärna att det ska vara mer än så. I det här fallet är det nog det grafiska och färgerna som gör att jag tycker om den.

Det har varit väldigt ont om sidensvansar i år, troligen beroende på den milda vintern. De går inte längre söderut än de måste. Allteftersom klimatet blir allt varmare, får vi kanske räkna med att se allt mindre av dessa vackra fåglar i södra halvan av Sverige.

Några bilder från den senaste månaden.

Det har varit mestadels mörkt och snöfritt den senaste tiden, men jag har ändå begett mig ut med kameran lite grann. Det är roligt att upptäcka sitt nya närområde, men ibland blir det faktiskt bara kikaren som följer med.

Jag ska försöka jobba mer med kortare brännvidder i år. Även om jag fortfarande är otroligt fascinerad av att se närbilder på fåglar och djur, så är det bilder som berättar en historia som berör mig mest. Det är också en mycket större utmaning att få kompositioner och ljus att stämma i bilder på djur i ett vidare perspektiv.

Här har jag inte använt några korta brännvidder, (förutom på den sista bilden) men förhoppningsvis kommer det bli en del sådana i framtiden!