Jag har spenderat den senaste veckan tillsammans med en dosa i bröstet, som är kopplad till min lunga med en liten slang.
Hur kommer det sig? Det undrar jag också. Eller, det kom lite som en chock.
Jag har haft smärre andningsproblem lite fram och tillbaka i säkert ett år, om inte två. Inget jag har ägnat så mycket tanke åt, har mest trott att det berott på att jag inte rör mig så mycket. För två veckor sedan fick jag däremot extremt svårt med andningen, det liksom brände när jag tog djupa andetag och det gjorde ordentligt ont innanför revbenen. När jag gick kändes det som att något slets itu inuti bröstet för varje steg jag tog. Jag misstänkte att jag hade klämt en nerv i någon revbensmuskel och det borde väl försvinna om jag satt bättre när jag jobbade. Efter en vecka var jag fortfarande inte särskilt orolig. På den åttonde dagen av ordentlig smärta tappade jag nästan medvetandet på t-banan för att jag inte fick luft, det svartnade för ögonen och hörseln försvann. Jag stapplade av tåget i Solna och begav mig till akuten på Karolinska.
Där tryckte de på mig, tog blodprover i två omgånger, frågade tusen frågor och verkade allmänt förbryllade. De trodde också på något muskeloskeletalt, men fick jag tid för ultraljud och lungröntgen nästa dag för säkerhets skull.
Dagen efter kom jag alltså tillbaka, och när allt var färdigkollat var jag beredd att bara betala och åka tillbaka till jobbet igen. Istället tog de in mig till ett undersökningsrum igen. En sköterska kom och tog mitt blodtryck och sa sedan "Den kommer trycket att ta verje kvart" och gick sedan ut. Varje kvart?!! Jag förstod ingenting, jag trodde jag skulle få gå. Sedan kom en annan sköterska in och tog blodprover igen. Det tog nog en timme innan jag fick meddelandet att jag hade hål i lungan, och att jag skulle hålla mig lugn så skulle de hämta en expert.
Något chockerande. Något oroande att inte få mer information än så.
Ännu mer oroande var att ännu en sköterska kom in och gav mig en morfinspruta i rumpan. "De ska göra något med dig. Vad vet jag inte, men du ska få komma till en annan avdelning."
Sedan rullade de iväg mig där jag låg på britsen, genom långa, långa korridorer i underjorden. Och där låg jag och grät tyst för jag hade ingen aning om vad som skulle hända.
Så gick det till. Jag kom till Thoraxavdelningen och där satte de in en mojäng med slang i mitt bröst för att dränera ut luften som läckt ut ur lungan in i lungsäcken.
Senare kräktes jag pga morfinet, och detta fick mojängen ur position. Dock såg det inte ut så på röntgen så jag fick behålla den på i några dagar. På återbesöket kom de fram till att den faktiskt inte fungerat, lungan hade kollapsat igen. Under helgen fick jag ligga på sjukhuset, väntandes på läkarnas beslut som skulle komma på måndagen. Ännu en gång ovetande om vad som skulle hända. Antingen skulle jag få en ny, eller så skulle de koppla mig till en större slang kopplad till en maskin i fem dagar.
Lyckligtvis fick jag en ny liten dosa, och denna verkar fungera. Dock är det högst obehagligt med ett (nytt) hål i bröstet. Ont gör det också när lungan expanderar.
Men ändå är det ganska skönt att veta vad det är för fel på mig, och att det håller på att fixas till.
Pneumothorax är en medfödd sjukdom, och man kan drabbas av det flera gånger om man har otur. Det kan hända närsomhelst, det är inget särskilt som utlöser det. Det drabbar oftast långa, smala killar.
