Förra helgen var alldeles fantastisk.
Det började med en fin bilresa med Frida, en sex timmars färd som inte alls kändes så lång. Vi pratade hela vägen, och det var så skönt att få prata om kärleken till naturen och om fotografi och känna att den andra verkligen förstår. Det låter kanske konstigt, men det var så otroligt upplyftande och hoppfullt.
När vi kom fram bar det nästan direkt ut i parken, efter att alla hade presenterat sig. Det var fint kvällsväder och jag var alldeles pirrig, jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av de här dagarna.
Kursen visade sig vara så mycket mer än jag trodde. Dessa fantastiska människor och diskussioner! Tom var inspirerande och gjorde verkligen allt för att vi skulle ha roligt och trivas. Jag kände som att jag kommit hem. Och sedan maten, stämningen, vädret och såklart djuren. Jag hade verkligen sett fram emot att se snöleoparderna. Sådana vackra och mytiska djur.
Jag lärde mig också en hel del. Jag fick bekanta mig med Lightroom, vilket jag nu fullkomligen älskar! Att titta på de andras bilder var inspirerande, det var roligt att inse att det inte bara handlar om bilderna man tar, utan om bilderna man väljer att visa. Om någon annan tog
exakt samma bilder som mig och vi skulle ha varsin utställning, skulle de ändå se helt olika ut. Det är lite fascinerande.
När vi åt middag i varghuset sista kvällen var jag så rofylld så jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag tror nästan att det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Helt galet, egentligen. Men det är svårt att förklara den där känslan av att ha hittat hem.
Jag känner också lite hopp. Det finns fler som jag som vill göra världen bättre. Folk måste inse att det inte är långt kvar innan världens ekosystem kollapsar. Jag kan skriva hur mycket som helst om det, jag får svindel när jag tänker på i-ländernas masskonsumtion och storföretagens hänsynslösa jakt efter mera pengar.
Jag hoppas att jag en dag kan inspirera och lära folk att ta bättre hand om det vi har.
