torsdag 30 april 2009

warm wet circles.

Igår skrev jag om hiphop.
Nu vill jag skriva om en vemodig och syntrockig brittisk 80-talsskiva.
Det är den jag har i skallen kvällarna då jag jobbar på puben, när jag torkar bord och skurar toaletter. Med risk att få skit för detta påstår jag att denna skiva är enligt mig en av de bästa konceptalbumen någonsin.
Det handlar om alkoholism.

Just another empty gesture with an empty glass
Just another comic actor behind a tragic mask
But I've got no discipline got no self control
Just a little less painful here when my back's against the wall

It's too late, I found, it's too far, I'm in two minds
Both of them are out of it at the bar
When you say I got a problem that's a certainty
But I can put it all right down to eccentricity
It's just for the record it's just a passing phase

Just for the record I can stop any day


Om du har Spotify och inte har något emot progressiv 80-talsrock kan du lyssna på skivan här

tisdag 28 april 2009

ansikten överallt.

Vill bara uppmärksamma er alla på en fantastisk blogg. Jag önskar så innerligt att jag hade kommit på idén själv. Men det har jag inte.

Faces in places

jao.

Det är roligt att den svenska hiphopen lever och frodas.
I år har det redan kommit tre fina skivor som är värda att nämnas:

Movitz- Äppelknyckarjazz

Organismen- Petar på döda saker med pinnar

Promoe- Kråksången

tisdag 14 april 2009

jag vill bo i öppna landskap

I förra veckan var jag hos en vän som bor vid Hässelby Strand.
Vi promenerade längs vattnet och jag fick en sådan intensiv längtan efter att bo på landet nära havet. Lugn och ro. Natur. Ljumma sommarkvällar med solnedgångar vid horisonten. Frånvaron av avgaser.
Det var ett program om mjölkbönder på SVT för inte så längesedan. De stackars bönderna blir färre för varje dag. Jag fällde ett par tårar av både glädje (över de härliga människorna som tar hand om sina djur) och sorg (över att det här tillhör en svunnen tid som vi nog aldrig får tillbaka). Mitt naturromantiska hjärta knöt ihop sig till en värkande liten klump. Jag vill bo i en liten by där folk producerar sin egen mat, och där ingen är särskilt brydd av mode eller media. Där man slipper se reklampelare var man än går. En Astrid Lindgren-plats med barn som inte går runt i smink och märkeskläder.

Det vore fint om det fanns ett sådant samhälle till mig, vart jag kunde fly stunder då jag inte pallar 2000-talet. Ta karln och katterna och sitta i en hage vid en glittrande sjö. Dricka flädersaft och äta nybakade bullar på en rutig filt, och sedan gå hem längs en grusig landsväg. Hem till vårt röda hus där jag skulle laga en fenomenal middag av råvaror från byns lanthandel.

Det vore fin skit det.