jag vill bo i öppna landskap

I förra veckan var jag hos en vän som bor vid Hässelby Strand.
Vi promenerade längs vattnet och jag fick en sådan intensiv längtan efter att bo på landet nära havet. Lugn och ro. Natur. Ljumma sommarkvällar med solnedgångar vid horisonten. Frånvaron av avgaser.
Det var ett program om mjölkbönder på SVT för inte så längesedan. De stackars bönderna blir färre för varje dag. Jag fällde ett par tårar av både glädje (över de härliga människorna som tar hand om sina djur) och sorg (över att det här tillhör en svunnen tid som vi nog aldrig får tillbaka). Mitt naturromantiska hjärta knöt ihop sig till en värkande liten klump. Jag vill bo i en liten by där folk producerar sin egen mat, och där ingen är särskilt brydd av mode eller media. Där man slipper se reklampelare var man än går. En Astrid Lindgren-plats med barn som inte går runt i smink och märkeskläder.

Det vore fint om det fanns ett sådant samhälle till mig, vart jag kunde fly stunder då jag inte pallar 2000-talet. Ta karln och katterna och sitta i en hage vid en glittrande sjö. Dricka flädersaft och äta nybakade bullar på en rutig filt, och sedan gå hem längs en grusig landsväg. Hem till vårt röda hus där jag skulle laga en fenomenal middag av råvaror från byns lanthandel.

Det vore fin skit det.