Min nya kärlek

Jag såg ett naturprogram i vintras där de i förbifarten nämnde fröbanken på Svalbard. Direkt väcktes en idé i mitt huvud. Svalbard? Vart ligger det? Kan man åka dit?
En vecka senare hade jag tagit reda på tillräckligt med fakta för att övertyga min älskade om att vi skulle åka dit. Ytterligare någon vecka eller två senare var flygbiljetterna bokade.

Nu är vi hemkomna efter fyra dagar i Longyearbyen.

Jag är så kär.

Allting var så fantastiskt vackert, bergen, havet, de gamla gruvorna... Människorna var så vänliga och de älskade den här platsen på jorden.
Jag vill redan tillbaka. Jag skulle kunna bo där ett år eller två. Precis den sortens ställe där jag skulle trivas. Förutom det faktum att vi inte skulle kunna ta våra katter dit, katter är av gammal sed förbjudna i Longyearbyen. Jag lade märke till att det inte fanns kattmat i matbutiken och frågade en av våra guider. Misstänkte att det var så i en sådant känslig miljö. Samma sak var det ju på Stora Karlsö.

Jag känner mig levande. Den här resan var kort, men det känns i både kropp och själ. Jag grät när vi klev ut från den lilla flygplatsen för att det var så himla vackert. Kanske är det jag som är en aning blödig, men jag är så himla svag för naturens skönhet.

Jag tog en massa bilder som såklart inte gör platsen riktigt rättvisa, men jag är ganska nöjd med ett par av dem. Jag ser fram emot att nu kunna ta lite fotokurser och utvecklas som fotograf. För jag känner mig ganska medelmåttig. Vissa har ju uppenbart öga för fotografi, och jag vet att jag inte är en av dem. Men jag tror på att tränar man tillräckligt, och brinner för det man gör, så kan man bli riktigt bra. Och det hoppas jag att jag kan bli en dag.